Förlåt för att det tog sådan tid men jag var tvungen att göra om hela kapitlet.
Men här kommer den..

* = När Reneesme tänker något som hon vill att Edward ska höra
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 2

Jag körde till Esmes och Carlisles hus för jag anade att mamma och pappa skulle vara hemma hos dem så att de kunde hjälpa till att leta. Alice också kanske, med att se in i framtiden och det. Det kan vara till stor nytta när man vill veta var någon är eller vad som kommer hända. Jag hade rätt. Mamma och pappa satt på soffan i Esmes vardagsrum med Alice och Rosalie bredvid sig. Mamma satt och kollade på mig strängt och hon såg orolig ut

* Förlåt pappa *, tänkte jag.

* Jacob stod på parkeringen utanför skolan när jag slutade och jag följde med honom hem. Jag glömde mobilen i bilen *, tänkte jag och visade upp min dag för honom men lämnade undan allt det där jag tänkte om Jacob och hur jag ville slänga mig på honom och kyssa honom.

Oj då, nu kom jag av mig. Pappa tittade på mig men sade ingenting.

- Var har du varit!?, frågade mamma mig.

Såklart hon skulle fråga. Hon kunde ju inte läsa tankar som pappa.

- Jag var hemma hos Jacob, sade jag.

- Han stod utanför skolan och jag följde med honom hem. Jag glömde mobilen i bilen. Förlåt mamma, sade jag och såg ledset på henne.

Hon kunde inte längre vara arg på mig och helt plötsligt var jag i mammas famn och hon höll mig hårt.

- Lova att du ALDRIG gör sådär något mer, sade hon och om hon hade kunnat gråta hade hon nog gjort det nu.

- Förlåt, sade jag igen och tårarna började komma fram men mamma kysste bort de från mina kinder.

Alice och Rosalie började också krama om mig och de hade varit oroliga med. Senare på kvällen kom pappa in i mitt rum efter jag hade gått och lagt mig men han hörde att jag var vaken.

- Reneesme, sade han.

- Är det något som har hänt?, frågade han oroligt.

- Det är ingenting. Jag är bara trött, svarade jag.

- Nessie, jag vet att det är någonting. Har du glömt att jag är tankeläsare, frågade han och jag svarade inte.

- Du vet att du  kan berätta allt för mig, började han men jag avbröt honom.

- Det är Jacob, svarade jag.

- Vad är det  med Jacob?

- Jag vet inte vad jag ska göra. Det jag känner för honom är starkare än vänskap men jag är rädd att han inte ska känna samma sak. Jag vill inte förstöra våran vänskap pappa, sade jag.

- Hm, började han och jag sänkte huvudet.

Han lyfte upp ansiktet igen och fortsatte.

- Du vet inte om han känner så för dig, sade han.

- Men det är ju därför jag inte vill chansa jag vill inte förlora honom, avbröt jag.

- Låt mig prata till punkt, sade han och sedan fortsatte han igen.

- Du måste försöka prata med honom. Jag har sett och hört dina tankar och hur du mår. Du kan inte gå omkring och känna såhär sade han omsorgsfullt.

- Men hur skulle det gå till, frågade jag.

- Det kommer bli helt fel. Du vet att jag kommer göra bort mig. Det har jag ju  ärvt utav mamma, sade jag.

- Joo, det är ju sant men jag tycker att du ska försöka, sade han och sedan gick han mot dörren.

- God natt pappa, sade jag trött.

- Godnatt Reneesme och dröm nu om Jacob, sade han och mina kinder började bli röda igen. Sedan stängde han dörren och jag somnade. Jag gjorde som han sade och drömde om Jacob.

Hela nästa dag gick jag omkring och tänkte på vad pappa hade sagt och jag ville säga något men jag visste inte hur jag skulle säga det. Tänk om han inte älskade mig. Han kanske inte ens gillade mig utan var bara med mig om dagarna för att han är mammas och pappas vän. Nej, jag skulle nog inte säga något i alla fall. Jag vill inte att det ska sluta med att vi inte träffas över huvudtaget bara för att det känns konstigt när vi inte känner likadant för varandra. Därför var jag deprimerad hela dagen och hörde inte när lärarna tilltalade mig. Då vart de arga på mig så det slutade med att jag fick sitta kvar i klassrummet och jobba efter skolan. De försökte prata med mig men jag ville inte säga något. Ville inte berätta mina bekymmer för de utan ville bara sitta i min lilla bubbla där allt handlade om vargpojken jag älskar. Men när skolklockan ringde ändrade jag mig och jag tänker inte ge upp så lätt. Därför bestämde jag mig för att åka hem till Jacob för att prata med honom om hur jag känner. Han kanske gillar mig ändå. Jag måste veta. Jag nästan sprang till bilen och körde lite snabbare än bestämt. Det är inte vanligt mig. Jag håller oftast hastigheten eftersom morfar är polis. Jag har nog också fått det av mamma. För att han inte skulle höra mig komma så jag ställde bilen vid väg kanten en bit ifrån och gick sedan igenom skogen till hans hus. Jag gick fram till dörren men innan jag han knacka hörde jag någon jubla och skratta. Rösten lät väldigt kvinnlig och inte alls som Jacobs röst. Det gjorde mig nyfiken så jag gick till Jacobs fönster där jag hörde ljudet ifrån. När jag gick fram till fönstret såg jag Leah där inne med Jacob och de skrattade.

- Jacob du är bäst, sade Leah och gav Jacob en kram.

Hur kunde jag tro att det skulle bli något mellan Jacob och mig. Han gillade Leah och hon gillade honom och man såg ju hur mycket de gillade varandra. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder när jag kände smärtan i bröstet och ville bara där ifrån. Utan att tänka på det började jag snyffta högt och de tittade mot fönstret där jag stod och bara glodde.

- Nessie, sade Jacob men jag sprang iväg ifrån huset där Jacob och Leah nu stod vid fönstret och förstod inte vad som hade hänt medans jag hade ett hjärta med sår som värkte.

Resan hem var ett helvete. Det ända jag kunde tänka på var hur dum jag var som trodde att Jacob den mest perfekta personen i världen kunde gilla mig. Hur kan det vara möjligt på en skala från ett till tio? Jag ställde bilen på Esmes och Carlisles parkering och sprang sedan hem genom skogen. När jag kom in så satt mamma och pappa som vanligt i vardagsrummet.

- Hej älskling. Hur var det i skolan idag?, frågade mamma men jag ville inte svara.

- Jag går och lägger mig nu, sade jag och gick mot mitt rum.

- Men den är ju bara fyra på eftermiddagen, sade hon och pekade på klockan.

- Jag vet men jag känner mig trött, svarade jag.

- Isabella jag tror hon behöver vara själv en stund, sade han och jag kunde höra när de kysste varandra och då sprang jag in på rummet och låste dörren.

Jag orkade inte vara runt omkring dem nu när de var så lyckliga medans jag var förvirrad. Han gillar inte mig. Inte det minsta. Det var det sista jag tänkte innan jag somnade med alla kläderna på.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så vad tycker ni om den en så länge?