Kapitel 4

- Men varför berättar du det här för mig, frågade jag och han såg hoppfullt på mig.

Det var en mening med att han hade berättat det där för mig.

Han säger väll inte att han är präglad i mig för det skulle ju vara omöjligt. Han har ju Leah.

- Men varför berättar du det för mig, sade jag och lät förvirrad. Jag ville och behövde höra svaret på den frågan.

- Jag är präglad av dig Reneesme, sade han allvarligt och jag började le större än jag någonsin gjort men vart sedan förvirrad.

- Men du och Leah, sade jag och han såg frågande på mig.

- Vad är det med Leah och mig, frågade han och jag fattade ingenting.

- Du är ju kär i Leah. Jag såg ju er, sade jag och jag vart väldigt chockad när han inte förstod vad jag menade.

- Det är ingenting mellan Leah och mig men vad var det du såg, frågade han och jag tänkte tillbaka.

- Jag åkte hem till dig för jag ville berätta hur mycket jag älskar dig, sade jag och han såg glatt på mig.

- Men sen hörde jag någon från ditt rum och när jag tittade in genom fönstret så var Leah där och ni skrattade och
log. Sedan kramades ni, sade jag och kände mig ledsen.

- Det där hade ingenting och göra med att är kär i Leah. Jag gillar knappast inte äns Leah. Seth har varit väldigt deppig på sistone och ensam så hon frågade mig om hjälp att hitta någon åt honom. Jag gick med på det och hon blev väldigt glad. Så gick det till men du trodde jag var kär i henne, sade han och jag kände mig helt förvirrad.

- Så det är därför du har har varit så konstig. Men nu vet du att det bara är dig jag gillar, sade han och nu förstod jag värkligen att det var mig han gillade och inte Leah.

- Varför säger du det här nu?, frågade jag honom och när jag sa det såg han ledsen ut.

- Jag ville berätta det för dig. Jag kan inte hålla mig borta från dig och..

- Nej nej, jag menar varför tog det sju år att berätta det för mig, avbröt jag honom och jag lät upprörd. Men jag kunde se hur lättad jag han blev.

- Det kändes lite konstigt om jag skulle berätta det för dig när du var bebis och du är bara sju år, sade han.

- Tekniskt sätt är jag femton och kommer förbli det för alltid.

- Joo, det är ju sant men nu har jag berättat det för dig, sade han och tittade in i mina ögon.

- Vet du hur olycklig jag har varit. Jag har trott att du bara träffade mig för att du känner min mamma och sen så trodde jag att du var kär i Leah. Vet du  hur ont det har gjort. Varenda gång vi har träffats har jag behövt hindra mig själv från att slänga armarna runt halsen på dig och kyssa dig.

Så fort jag förstod vad jag just sagt ångrade jag det och blev röd i hela ansiktet.

- Vet de andra?, frågade jag innan han hann säga något om vad jag just sade och han nickade till svar.

- Va? Visste alla utom jag och ingen hade sagt något, sade jag frustrerat och började gå mot huset.

- Vart ska du?, frågade han och började följa efter mig.

- Jag ska ta och prata lite vett i min pappa, sade jag men stoppades av att Jacob tog tag i min hand.

- Gör inte det. Det var jättesvårt för dem att hålla det hemligt för dig och du förstår inte hur svårt det var att
övertala dem om att de skulle vänta tills jag berättade.

- Men så här länge, sade jag ledsamt och tittade ner på min hand som fortfarande var i hans.

Han tog sin andra hand under min haka och tog upp mitt ansikte så att jag såg in i hans svartbruna ögon och jag slutade andas. Sedan kom han närmare mig så att våra näsor nuddade varandra och jag kunde känna hans andedräkt.

- Jag älskar dig, sade han och mitt hjärta tog ett glädje skutt och det tog inte lång tid tills våra läppar möttes.

De formades så perfekt ihop och jag blev yr när mina lungor blev fyllda av honom och då pressade jag mig mot honom för att få mer. MER. Men det slutade för fort för Jacob drog sig undan för att titta på mig och jag började rysa av hans blick han gav mig och pressade mig då mot honom igen. Även denna gången drog han sig ifrån mig och jag kände mig avvisad. Jacob såg hur mitt ansiktsuttryck ändrades och kysste då min kind.

- Jag har precis fått dig. Jag vill inte förlora dig, sade han och jag började le igen.

- Kom, sade jag och vi började gå mot huset.

Vi gick hand i hand mot dörren och när vi kom in glodde alla på oss och blev sedan lättade.

- Har du äntligen berättat för henne. Det var tur att du gjorde det för vi kunde inte hålla det hemligt länge till. Du
skulle ha sett henne, hon var ett nervvrak, sade Alice och gick fram och kramade oss. Jacob tittade på mig efter att ha hört nervvrak delen men jag tittade på honom förlåtande.

- Det var ju mer än ni gjorde i alla fall, snäste jag men tryckte mig mot Jacobs bröstkorg och han kramade mig tillbaka.

- Varför hade du inte sagt något, sade jag till pappa.

- Jag ville inte förstöra dina dagdrömmar, sade han och Jacob kollade nyfiket på mig och jag vart generad.

- Vilka dagdrömmar, frågade Jacob och sneglade på Edward när jag inte svarade.

- Kom, sade jag innan pappa skulle hinna berätta något för honom.

Jag tog tag i hans hand och drog med honom ut i skogen mot mitt hem och stängde dörren om oss. Jag började gå emot honom och stannade när jag stod en bit ifrån.

- Jag älskar dig, sade jag självsäkert och sedan kom han mot mig och jag han bara se en glimt av hans ansiktsyttryck och han såg vild ut. Jag mötte honom på mitten där vi tryckte oss närmare mot varandra.

- Jag älskar dig mest, sade han och jag himmlade med ögonen sedan kysste han mig passionerat och jag började bli yr.

När han märkte att jag slutade andas började han kyssa min nacke istället och hans heta läppar mot min hud gjorde mig rysa. Pulsen gick upp till högsta hastighet och jag började hyperventilera och jag hittade hans läppar igen med mina. Min kropp krävde mer av honom och min tunga ville smaka mer Jacob och jag hoppade upp med benen runt hans midja. Hans ben började röra på sig under mig och plötsligt trycktes jag mot en vägg. Ingen av oss reagerade när vi hörde någon yla utanför. Vi var för upptagna med att försöka hålla kläderna på. Eller Jacob var det men jag ville bara få av dem. När Jacob inte hade gått hörde vi steg komma in i rummet och jag visste inte vem det var för jag ville aldrig skiljas från Jacob igen. Vi hörde någon harkla sig bakom oss och vi skilldes från varandras läppar en stund för att se vem det var och det var pappa. Jag struntade i honom och började kyssa Jacob igen.

- Sam och de andra väntar på dig, förmedlade han åt dem.

Vi struntade i det och jag började vifta med handen åt honom utan att lämna Jacobs läppar för att han skulle gå.

- Jacob om du inte går nu kommer Sam och släpar dig ut från huset, sade pappa och jag började bli irriterad på honom. Jacob drog sig ifrån mig och jag såg att han gärna inte ville och började då skratta.

- Hej då. Jag älskar dig, sade han. Jag kommer lite senare sade han och gav mig sedan en avskedskyss

- Älskar dig mest, imiterade jag. Jag väntar, sade jag och sedan försvann han ut i natten.