Här är då det första kapitlet från min fanfic.

Hoppas ni gillar den..

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------                                                             
                                                                      Kapitel 1

Jag gick med min älskade Jacob nere vid La Push stranden hand i hand och vi log mot varandra och han såg på mig som att jag var hans pris. Som att han hade varit med i ett lotteri och vann första priset. Mig. Jag vart jämt generad när han kollade på mig sådär. Vinden drog i mitt bronsfärgade hår så att det stod åt alla håll och Jacob tog bort det från mitt ansikte. Hans heta beröring gjorde att mitt hjärta slog fortare och jag slog armarna runt honom. Han tittade chockat på mig med hans bruna ögon men det tog inte lång tid tills våra läppar möttes och hjärtat bultade hårt i bröstet. Jag pressade mig närmare honom och drog mina fingrar genom hans svarta hår. Till slut började han öppna munnen och jag vaknade.

När jag förstod att det var en dröm fylldes ögonen med tårar. Jag satte mig upp i sängen och drog knäna mot bröstet och tryckte händerna mot mitt olyckliga hjärta. Så här har jag känt i nästan 7 år nu sen jag såg Jacob för första gången och jag har fått starkare känslor för honom för varje dag som gått. Varje natt drömmer jag om honom och det slutar alltid med att jag gråter. Jacob vet inte att jag känner så här för honom och jag vågar inte säga något. Det suger att vara olyckligt kär. Det kan vara ganska negativt med mina drömmar när man har en tankeläsare till pappa. Men som tur är har han inte frågat mig något om det.

Jag reagerade när jag hörde steg komma mot mitt rum i den lilla stugan och torkade bort tårarna. Om de skulle se att jag grät skulle de bara börja fråga och jag vill inte prata om det. Det knackade på dörren och in kom mamma och jag vart lättad. Jag ville inte att pappa skulle läsa mina tankar och ville hålla det för mig själv.

- God morgon Reneesme, sade hon och kom fram till mig i vampyr hastighet för att kyssa min panna.

- Frukosten är färdig och står på bordet, sade hon innan hon försvann ut ur rummet.

När jag kom ut i köket satt pappa på en stol och läste tidningen medans mamma stekte några pannkakor. På bordet var det fullt med allt möjligt gott och jag vart plötsligt hungrig. Så jag åt upp alla pannkakorna och mamma skulle göra några mer åt mig men pappa insisterade på att hon skulle sätta sig ner. Det är så typiskt pappa att göra allting åt henne så att hon blir sysselfri. När jag ätit färdigt mitt andra lass gick jag upp till mitt rum för att få ordning på mitt hår och hitta några bra kläder. Hela min garderob var full med kläder som Alice köpt till mig. Mamma har aldrig gillat Alice stil men jag gillar det. Men jag ska kanske inte ta några av sidenklänningarna till skolan. Jag bestämde mig för att ta mina svarta jeans med det vita linnet och mina rosa converse. Det såg väldigt bra ut på mig och jag älskade verkligen de rosa conversen Alice hade gett mig. Jag gick ut till vardagsrummet för att säga hejdå till mina föräldrar innan jag åkte till skolan. Innan jag gick kollade jag mig än en gång i spegeln för att kontrollera klädseln och gick sedan ut genom dörren och satte mig i min röda BMW. Jag visste att den här dagen skulle bli ännu jobbigare än den var när jag kom på att jag inte hade skrivit om läxan tills idag. Jag tänkte tillbaka på kvällen när Jacob var hemma hos oss och han hade retsamt bitit sönder pappret. Snabbt försökte jag komma på en förklaring men kom inte på någon.

-  Nämen Reneesme, sade våran lärare mr. Andrew och kollade argt på mig.

Jag hade tydligen kommit sent till lektionen.

- Hade du ändå tänkt lägga din dyrbara tid till att komma till lektionen!?, sade hon och jag började bli röd i ansiktet när alla satt och kollade på mig.

- Se så, sätt dig ner så att jag kan fortsätta undervisningen.

Jag satte mig ner snabbt på min plats och såg hur alla glodde på mig och de började viska. Inte nog med att man är olyckligt kär utan man ska också  bli utanför i skolan. Jacob var min enda vän och jag ville inte förstöra det. Därför gick jag här med ett hjärta som är fullt av stora sår och kan bara läkas av honom. Jag började drömma mig bort i tankarna om Jacob men vaknade till när mr. Andrew stod framför min bänk.

- Skulle jag kunna få din läxa tack, sade han och jag försökte fortfarande komma på en ursäkt så jag bestämde mig för att berätta sanningen.

- Hunden åt upp den, sade jag och hörde hur roligt det lät så jag började därför skratta.

Mr. Andrew kollade på mig strängt och han började bli arg och tyckte inte det var ett dugg kul.

- Du ger den där läxan till mig imorgon eller annars skickar jag dig till rektorn. Har du förstått!?, skrek han nästan till mig och jag kände hur jag krympte på min stol.

- Ja herrn, sade jag pipigt och klassen började garva åt mig när mr. Andrew gick tillbaka till katedern.

Resten av lektionen stirrade jag på tavlan när han gick igenom den franska revolutionen som jag redan hade läst när jag hade läst en bok från biblioteket. Jag behövde inte läsa om den något mer för jag kom ihåg allt som stod i den. Så varför gick jag då i skolan. Såklart det kan vara kul att komma ut lite men jag kan ju redan det mesta. Jag sneglade på klockan några gånger och  började sedan klottra i anteckningsblocket och stelnade till när jag såg vad det föreställde. Det var en stor varg på det vita pappret och jag suddade ut den. Hela dagen gick jag om kring i min lilla bubbla där allt kretsade om Jacob tills skolklockan ringde och skolan slutade. Jag gick långsamt fram till skåpet när jag hörde några tjejer prata om en snygg kille som stod ute på skolgården med en motorcykel. Då började hjärtat dunka till i bröstet och jag hoppades att det skulle vara min älskade varulv som kom och hämtade mig. Jag sprang ut till skolgården och glömde nästan bort att jag sprang mycket snabbare än alla andra och stannade då till för att se om någon glodde på mig. Men det var ju ingen som kollade på mig för jag är ju som osynlig. Sedan kollade jag på skolans parkering och där stod han. Den mest perfekta personen i världen och han väntade på mig. Jag märkte att jag började andas snabbare och försökte då lugna ner mig så att jag kunde gå fram till honom utan att han skulle undra vad jag höll på med. När jag gick närmare honom lyckades jag hålla mina normala andetag.

- Hej Nessie, ropade han över skolgården och alla vände sig mot honom. Jag blev arg när jag såg tjejernas ansiktsuttryck när de hade kollat på honom och de förde sedan blicken till mig och fnyste.

- Hej Jacob, sade jag och jag hade börjat hyperventilera när han hade sagt mitt namn.

Jag ville så gärna kasta mig runt hans nacke och kyssa honom men jag försökte stå emot.

- Skulle du vilja åka med mig till La Push, frågade han och till svar tog jag på mig hjälmen och satte mig på motorcykeln och struntade i att jag hade bilen kvar. Jag kunde hämta den sen.

- Ska du inte med eller?, sa jag retsamt och började garva.

Han satte sig på motorcykeln och vi åkte iväg till hans hus. Jag tyckte om att åka motorcykel, för då  fick jag en ursäkt till att vara nära honom. Man mår så  bra där bakom hans rygg. När jag tänkte på att jag saknat honom pressade jag mig hårdare mot honom. Hemma hos Jacob var allt lugnt och fridfullt som det ska vara i ett hem. Billy kom och hälsade på mig när vi kom in och gick sedan in till hans rum. Man kände sig så trygg att vara i hans rum. Inte för att jag inte kände mig trygg hemma men det var något särskilt med att vara i hans rum. Vi satt och pratade länge och ibland glömde jag bort att säga något och bara satt och stirrade på honom. Då satt han också och stirrade på mig och jag vart generad och tog blicken motvilligt från honom. Vi hörde några nya röster i hallen och in genom dörren kom Sam  och Paul.

- Men hej Reneesme, sa Paul och log mot mig.

- Det var ju länge sen jag såg dig, sade han sarkastiskt.

- Men nu behöver faktiskt Jacob vara med på gruppmötet så du får nog ta och gå nu, sade han till mig, men inte elakt.

- Jaha, då tar jag och drar nu då. Hejdå Jacob, sade jag men jag ville gärna inte lämna honom.

- Men du måste inte gå, sade han och han såg nästan ledsen ut. Då fick jag ett leende på läpparna. Han ville inte att jag skulle gå men jag behövde ju faktiskt hämta bilen från skolan och sedan göra klart läxan tills imorgon.

- Jag behöver ändå åka hem och göra läxan du åt upp, flinade jag åt honom och han började och skratta. Sam och Paul tittade frågande på oss men vi sade inget mer om det.

- Hej då, sade jag till Sam och Paul och sedan vände jag mig mot Jacob.

- Hej då Jacob, sade jag och rösten bröts när jag höll tillbaka tårarna och hoppades att han inte skulle höra det.

- Hej då, sade han och såg ledset på mig och sedan gick jag ut ur rummet.

Jag sa hej då till Billy och lämnade sen huset och sprang tillbaka till skolan för att hämta bilen. När jag satte mig i bilen såg jag min mobil ligga på sätet. Nu kom jag ihåg att jag inte hade ringt och sagt var jag var och jag hade inte haft mobilen med mig. Jag tog upp den och det var 12 missade samtal. Undar vem det kan vara tänkte jag sarkastiskt. Det var 5 från mamma, 4 från pappa. Resten av samtalen var från Carlisles och Esmes hus. Jag skulle säkert få igen för det här sen. De var alltid så överbeskyddade med mig.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nå vad tyckte ni?